Ett träd med vida grenar av Ola Wikander är en bok jag velat läsa sedan första gången jag hörde talas om den. Jag läste hans bok I döda språks sällskap för något år sedan och tyckte mycket om den. Jag har läst om den flera gånger sedan dess, och jag hittar alltid någonting nytt och spännande (min favorit är den lilla utläggningen om hur det dialektala ”jag såg ‘na” hade kunnat utvecklats till en egen verbform). Jag vill också passa på att rekommendera Wikanders blogg Ur språkens tunnlar som är både underhållande och lärorik.
Hursomhelst. När jag läste att Wikander hade skrivit en bok om den indoeuropeiska språkfamiljen kände jag mig tvungen att läsa den. Dels för att jag gillade hans förra bok såpass mycket, dels för att det är någonting med själva ämnet som är fantasieggande och sätter igång min nyfikenhet. Jag tänker mig att mustaschprydda 1800-talsgubbar suttit i skenet från sina fotogenlampor, närsynt plirande i gigantiska böcker fyllda av uråldriga texter (gärna Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred); helt plötsligt faller bitarna på plats och någon upptäcker ett samband – det är som en detektivhistoria i ultra rapid… Men det är också tanken att det går att (i alla fall hjälpligt) rekonstruera ett språk som inte finns belagt i några källor, som talades av människor som levde innan någon kommit på idén att skriva ned saker, som sätter fart på fantasin. Det känns som en sällsynt chans att få en inblick i de här människornas själsliv, när man ser vilka ord de använde får man ett hum om vad de kan ha talat med varandra om. Dessutom är jag (och du som läser detta) en av dessa människors kulturella, om än inte genetiska, släktingar. En liten del av deras kultur har överlevt, förvandlad nästan till oigenkännelighet, i det språk jag skriver (och du läser) just nu. (Det tål dock att tänkas på att det vi har kvar från dessa tidiga talare av indoeuropeiska endast är det som folk har funnit intressant nog att tala om åtminstone såpass länge att någon hunnit skriva ned det eller som vi fortfarande talar och skriver om idag…)
Den uppmärksamme läsaren märker vid det här laget att jag inte kommit mig för att skriva särskilt mycket om själva boken än, nåväl. Medan I döda språks sällskap var full av små utsökta smakprov är Ett träd med vida grenar mer av en djupdykning (för lekmannen, Wikander påpekar flera gånger att han bara skrapar på ytan) i ett enda ämne. Wikander beskriver de olika grenarna på det indoeuropeiska släktträdet, på vilka sätt de liknar varandra och på vilka sätt de skiljer sig åt, han ger exempel på ord, ljud och grammatik från protoindoeuropeiskan och visar hur dessa förändrats (eller bevarats) i de olika språken, men viktigast av allt han anstränger sig för att låta oss förstå hur vi kan veta detta – och jag tror att han lyckas. Jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tycker detta är, jag är frestad att se det som ett av de urskiljande kriterierna mellan bra och dålig populärvetenskap.
De kapitel som handlar om vad vi kan och inte kan veta om protoindoeuropeernas materiella och andliga kultur är fantasieggande men håller sig såvitt jag kan förstå på lagom avstånd från de ohhöljda spekulationernas bråddjup. Man blir sugen på att byta karriär och ta reda på allt som forskare under hundratals år misslyckats med att ta reda på (jag misstänker att det inte är så lätt som det låter).
Det är bara två saker som irriterar mig med den här boken. Det ena är att antydningarna om hur de konstiga ord på allt från sanskrit till protoindoeuropeiska som (förklarligt nog) dyker upp i boken ska uttalas är alldeles för få. Det finns inte heller någon praktisk sammanställning av hur Wikander tänker sig att alla de udda tecken han använder ska läsas. Detta får man istället sakta men säkert luska ut på egen hand, exempel för exempel. (Jag började efter ett tag sätta postit-lappar på de sidor där uttalet av ett visst tecken exemplifierades). Det är nog inte bara jag som tycker det är intressant att försöka uttala orden och kanske helt plötsligt höra var någonstans likheterna och skillnaderna finns, sluddra lite grann och plötsligt höra hur ett ord kan gå över i ett annat. Men när det står ”*(h3)yebh-” är det svårt att veta var man ska börja. Det andra är Ola Wikander, han är bara ett år äldre än jag och han har skrivit minst två väldigt bra böcker (han har skrivit fler men jag har inte läst dem). Jag ska vara ärlig och erkänna att jag får lite mindrevärdeskomplex. Hade Wikander varit lite mer hänsynsfull hade han spökskrivit boken åt någon förtorkad gammal gubbe (eller tant) som ser gammal nog ut att veta allt det som Wikander uppenbarligen vet. Då hade i alla fall jag sovit lite lugnare om nätterna.
Tänk dig 
