Ett till citat

Kom på att vad jag just skrev om i det förra inlägget är relaterat till Russels ”himmelska tekanna”, det Flygande Spaghettimonstret och andra försök att visa att bevisbördan inte bör ligga hos den som är skeptisk till icke falsifierbara påståenden. Russel ska enligt WP ha uttryckt saken såhär:

If I were to suggest that between the Earth and Mars there is a china teapot revolving about the sun in an elliptical orbit, nobody would be able to disprove my assertion provided I were careful to add that the teapot is too small to be revealed even by our most powerful telescopes. But if I were to go on to say that, since my assertion cannot be disproved, it is an intolerable presumption on the part of human reason to doubt it, I should rightly be thought to be talking nonsense. If, however, the existence of such a teapot were affirmed in ancient books, taught as the sacred truth every Sunday, and instilled into the minds of children at school, hesitation to believe in its existence would become a mark of eccentricity and entitle the doubter to the attentions of the psychiatrist in an enlightened age or of the Inquisitor in an earlier time.

Tänk på det du…

Ett litet citat

Humanisternas reklamkampanj under devisen ”Gud finns nog inte” skapade en del debatt för ett tag sedan, jag har inte känt mig särskilt hågad att lägga mig i. Visserligen håller jag med om att gud nog inte finns och att religion av olika slag ofta har ett för stort inflytande på den här planeten men… jag gjorde humanisternas lilla enkät (se länk ovan) och den var dålig – kändes mer som skriven av en copywriter än av någon som är genuint intresserad av vad folk faktiskt tycker.

Debatten har till stor del kommit att handla om hur tydligt man får säga att man tycker om det man tycker kan komma att förolämpa en eller annan religiös person. Men eftersom (nästan) alla inblandade har ungefär samma i grunden liberala värderingar (och därför inte kan med att säga åt ateister att hålla käft) urartar det hela snabbt till ett försök att jämföra ett ateistiskt (eller ibland agnostiskt) ställningstagande med ett religiöst, d.v.s. du (ateist) är precis lika religiös som de människor du kritiserar eftersom du inte nöjer dig med total epistemologisk relativism. Detta stör mig på många olika sätt och jag har svårt att tro att ens de som använder argumentet tycker att det är bra.

Hursomhelst, jag läste en kolumn i DN av Lena Andersson som behandlar just det här. Där hittade jag ett fint stycke text som jag skulle vilja citera här. Jag tycker Andersson lyckas sätta fingret på skillnaden mellan religion och ateism:

I Humanisternas reklamkampanj denna vecka lyder texten ”Gud finns nog inte”. Liknande förbehåll hos de troende vore ägnade att förvåna: ”Herren, om han finns och är vad vi förmodar att han är, låter sitt ansikte lysa över dig.”

Fundera på det.

Mo är min profet

Ibland blir jag trött på relativism, då är det kul att läsa detta.

Hur sjöng folk förr? del 1

Den som liksom jag är intresserad av gammal musik kommer förr eller senare att ställa sig frågan ”hur fan kan det här ha låtit på den här tiden?”. Inspelningsteknologier av olika slag är ju tyvärr en relativt modern uppfinning så det man har att gå på är ju oftast det som finns nedskrivet, med noter/tabulatur och i text samt diverse instrument som finns bevarade. Vad gäller hur sången lät så har vi inga instrument bevarade men vi kan känna oss relativt säkra på att röstorganet har sett likadant ut betydligt längre än det funnits notskrift, men den som lyssnar på hur rösten används i olika musikkulturer kommer ganska snabbt att inse att det inte är självklart att man alltid har använt rösten på det sätt som den oftast använts idag.

Ett annat problem för den som vill veta hur musiken lät för länge sedan är frågan hur man förhöll sig till notbilden. När noterad musik idag framförs av körer, orkestrar och mindre ensembler (jag tänker mest på sk. konstmusik) håller man sig ganska strikt till vad som står i noterna. Men det finns moderna motexempel också. Tänk på hur en musikhistorienörd om 500 år hade kunnat tolka någon av de många antologier med jazzstandards (t.ex. the real book) som finns idag. Harmoniken skulle bli rätt men vet han/hon att man nästan alltid spelar walking i basen? Och ännu värre vet vår framtida musikhistorienörd om konvensionen att inte skriva ut triolunderdelningen av fjärdedelarna utan istället skriva raka åttondelar? (se bild).

Untitled #1 Tänk dig Lullaby of birdland med bara raka åttondelar…

Hursomhelst. För att visa ett exempel på olika tolkningar av ett och samma material har jag grävt fram två olika versioner av gloriasatsen ur messe de nostre dame av 1300-talskompositören (och poeten) Guillame de Machaut (Machault). Den ena är rätt så traditionell vad gäller röstbehandling och följer notbilden troget, den andra har en röstbehandling som är inspirerad av arabisk musik och har lagt till arabiskklingande melismer (update: en säker källa har talat om för mig att det snarare handlar om korsikansk-sardinska influenser). Båda varianterna fungerar rätt bra och det går att finna stöd för båda tolkningarna i olika källor. Detta är dessutom inte de enda varianterna man skulle kunna tänka sig. Kanske använde man instrument tillsammans med röster? Varje stämma kan ha varit dubblad av ett eller flera instrument och vissa stämmor kan ha spelats endast på instrument.

Hur som helst, lyssna och fascineras (varning för usel ljudkvalitet):

Traditionell version:

Arabisk (update: korsikansk-sardinsk eller hur det nu var…) version:

Ett träd med vida grenar – recension

Ett träd med vida grenar av Ola Wikander är en bok jag velat läsa sedan första gången jag hörde talas om den. Jag läste hans bok I döda språks sällskap för något år sedan och tyckte mycket om den. Jag har läst om den flera gånger sedan dess, och jag hittar alltid någonting nytt och spännande (min favorit är den lilla utläggningen om hur det dialektala ”jag såg ‘na” hade kunnat utvecklats till en egen verbform). Jag vill också passa på att rekommendera Wikanders blogg Ur språkens tunnlar som är både underhållande och lärorik.

Hursomhelst. När jag läste att Wikander hade skrivit en bok om den indoeuropeiska språkfamiljen kände jag mig tvungen att läsa den. Dels för att jag gillade hans förra bok såpass mycket, dels för att det är någonting med själva ämnet som är fantasieggande och sätter igång min nyfikenhet. Jag tänker mig att mustaschprydda 1800-talsgubbar suttit i skenet från sina fotogenlampor, närsynt plirande i gigantiska böcker fyllda av uråldriga texter (gärna Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred); helt plötsligt faller bitarna på plats och någon upptäcker ett samband – det är som en detektivhistoria i ultra rapid… Men det är också tanken att det går att (i alla fall hjälpligt) rekonstruera ett språk som inte finns belagt i några källor, som talades av människor som levde innan någon kommit på idén att skriva ned saker, som sätter fart på fantasin. Det känns som en sällsynt chans att få en inblick i de här människornas själsliv, när man ser vilka ord de använde får man ett hum om vad de kan ha talat med varandra om. Dessutom är jag (och du som läser detta) en av dessa människors kulturella, om än inte genetiska, släktingar. En liten del av deras kultur har överlevt, förvandlad nästan till oigenkännelighet, i det språk jag skriver (och du läser) just nu. (Det tål dock att tänkas på att det vi har kvar från dessa tidiga talare av indoeuropeiska endast är det som folk har funnit intressant nog att tala om åtminstone såpass länge att någon hunnit skriva ned det eller som vi fortfarande talar och skriver om idag…)

Den uppmärksamme läsaren märker vid det här laget att jag inte kommit mig för att skriva särskilt mycket om själva boken än, nåväl. Medan I döda språks sällskap var full av små utsökta smakprov är Ett träd med vida grenar mer av en djupdykning (för lekmannen, Wikander påpekar flera gånger att han bara skrapar på ytan) i ett enda ämne. Wikander beskriver de olika grenarna på det indoeuropeiska släktträdet, på vilka sätt de liknar varandra och på vilka sätt de skiljer sig åt, han ger exempel på ord, ljud och grammatik från protoindoeuropeiskan och visar hur dessa förändrats (eller bevarats) i de olika språken, men viktigast av allt han anstränger sig för att låta oss förstå hur vi kan veta detta – och jag tror att han lyckas. Jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tycker detta är, jag är frestad att se det som ett av de urskiljande kriterierna mellan bra och dålig populärvetenskap.

De kapitel som handlar om vad vi kan och inte kan veta om protoindoeuropeernas materiella och andliga kultur är fantasieggande men håller sig såvitt jag kan förstå på lagom avstånd från de ohhöljda spekulationernas bråddjup. Man blir sugen på att byta karriär och ta reda på allt som forskare under hundratals år misslyckats med att ta reda på (jag misstänker att det inte är så lätt som det låter).

Det är bara två saker som irriterar mig med den här boken. Det ena är att antydningarna om hur de konstiga ord på allt från sanskrit till protoindoeuropeiska som (förklarligt nog) dyker upp i boken ska uttalas är alldeles för få. Det finns inte heller någon praktisk sammanställning av hur Wikander tänker sig att alla de udda tecken han använder ska läsas. Detta får man istället sakta men säkert luska ut på egen hand, exempel för exempel. (Jag började efter ett tag sätta postit-lappar på de sidor där uttalet av ett visst tecken exemplifierades). Det är nog inte bara jag som tycker det är intressant att försöka uttala orden och kanske helt plötsligt höra var någonstans likheterna och skillnaderna finns, sluddra lite grann och plötsligt höra hur ett ord kan gå över i ett annat. Men när det står ”*(h3)yebh-” är det svårt att veta var man ska börja. Det andra är Ola Wikander, han är bara ett år äldre än jag och han har skrivit minst två väldigt bra böcker (han har skrivit fler men jag har inte läst dem). Jag ska vara ärlig och erkänna att jag får lite mindrevärdeskomplex. Hade Wikander varit lite mer hänsynsfull hade han spökskrivit boken åt någon förtorkad gammal gubbe (eller tant) som ser gammal nog ut att veta allt det som Wikander uppenbarligen vet. Då hade i alla fall jag sovit lite lugnare om nätterna.

Serietips – The Meek

Jag läser inte så mycket serier på nätet men den här är något i särklass (plus att jag är stolt över att jag hittade den innan den blev poppis). Spännande historia, vältecknad, huvudpersonen har grönt hår och är naken…

Fail!

Jag är inte den som gillar att språkpolisa men…

fail

Vissa meningar bör korrekturläsas noggrannare än andra.

Vad är språkpolisa för sorts svenska egentligen…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.